Reflektion

Det känns som om jag har tuggat igenom denna uppgift så många gånger att det inte finns något mer att säga.

Ja, det gick väl bra tillslut men visst skulle jag velat att jag kunnat gjort det bättre. Jag tycker att jag skulle velat förtydliga det lite. Om jag hade använt vax eller vad är det som Patricia Paccinini har använt i sin The Young Family, den där människo-gris hybriden.

Nåja, utifrån det som blev har jag enligt min åsikt haft en öppen process. Jag har prövat och misslyckats. Jag har en hel del egen drivkraft men har både givit och tagit under vägen. Omvärlden har funnits med och påverkat på många plan. En del referenser har jag nämnt i bloggen och i rapporten. Under redovisningen nämnde jag även Joseph Beuys som jag blev mycket fascinerad av under Berlin resan. Kanske är det som Katti påpekade så att jag på ett idémässigt plan inspirerats av honom i mitt verk. Tyvärr är jag själv kvar i något direkt synbart och har inte den distansen ännu till verket.

Hur kommunicerar verket? Jag tycker att det kommunicerar till en del, det är en känd symbol men jag når dock inte ända fram. Kanske kommunicerar det något annat men jag är inte helt färdig med det här temat ännu.

Jag tycker att jag har presenterat projektet på ett bra sätt. När jag förklarar mina tankar så förstår folk vad jag menar och ser tankarna i verket. Kanske bör jag här tillägga att då rör det sig om en samtidskonstvan publik. Jag har haft möte idag med "konstnärer" från trakten och för vissa är konstbegreppet för svårt om vi talar om något annat än föreställande måleri. Att man tillhör en väldigt liten grupp av irrhjärnor är något som man aldrig får glömma.

Hur jag kan sätta in mitt gestaltningsprojekt i ett didaktiskt-, pedagogiskt- och omvärldsperspektiv. Jag lär mig något varje gång jag genomför ett projekt, inte minst om min egna skapande process. Under detta projekt fick jag dock mina stora insikter då jag skrev rapporten och sammanställde tankar och kunskap kring den kreativa processen. Att konstnärligt skapande inte är detsamma som den kreativa processen är en sak men i mitt projekt har den kreativa processen varit en nödvändighet. Som konstnär använder man sig ofta av den och är vad man betecknar en kreativperson. Vad jag förstod är kreativitet i allra högsta grad önskvärt och till och med en nödvändighet för samhällsutvecklingen. Den kreativa personligheten är däremot mest en belastning och betraktas som ett störande moment i många verksamheter. Skolan är t ex en värld där kreativa personer kan bli en belastning, och där utformningen av lektioner och klasser ofta utgör ett hinder för att arbeta med den kreativa processen.

Men nu var det ju det offentliga rummet vi hade arbetat med, och dit kommer jag återvända både som lärare och i form av arrangör av kulturella arrangemang. Jag trivs inte där men jag dras dit av olika skäl. Det är en viktig plats.

Värsta falukorven!

När jag nu tillslut lyckats åstadkomma vad som skulle bli det spännande konstverk som skulle förändra hela atmosfären kring Fjällgatan, ser det inte ut som något annat än ett jättestor falukorv. Det känns ju inte så roligt att behöva tappa ansiktet framför alla, så jag väljer att se det från den humoristiska sidan och skratta med er.

Det är ganska intressant ändå, vilka inre bilder man skapar av sina verk och hur verkligheten sen ger en annan bild som man snabbt anpassar sig till. Vad hade jag tänkt mig? Klart att min grisrosa hud i en gigantisk ring ger vissa assosiationer. Jag är dock nöjd med att ha gjort det och skall snarast dra iväg till Fjällgatan för att fota. Intrycket blir kanske något helt annat på plats.

Mitt intellektuella och kreativa jag har redan bollat livbojen som form och uttryck. Det finns många spännande utvecklingsmöjligheter, så vänta ni bara.

Har äntligen lyckats att tvinga mig till några timmar för att skriva. Det finns ingen period som är så hektisk för en småbarnsfamilj som december. Antagligen är den stora boven Jenny Nyström och hennes anhang, som skapat alla dessa bilder av hur julen skall vara. Rödkindade ungar med tindrande ögon, pyntade hem, mys, förväntan och harmoni. Skola och dagis förvärrar faktiskt situationen ytterligare genom att börja julpyssla i mitten av november och sen alla dessa lusse och julfiranden. Barnen blir helt stissiga av förväntan och vet hur allt skall vara redan då de är 4 år!Kollar igenom de andras bloggar och tvivlar på att jag kommer att hinna färdigställa något. Jag fick iallafall tagit några bilder då jag skulle och handla lucialinnen (vilket skulle användas inför adventsfirandet!).

Ringen är sluten

Helt plötsligt så sa det "flupp" och så låg hela ketchupflaskan på tallriken. Det kändes så ungefär, motståndet försvann och så sprutade idéerna ut i en oordnad sörja. Jag skall försöka att bena i det se vad som skall sparas och vad som skall gömmas undan för att användas senare eller för alltid.

Det började med huden. Huden som den mur som finns mellan mig och yttervärlden. Den skyddande men ack så ömtåliga. Hamnade i mitt sökande efter bilder och kunskap på sidor av medicinsk karraktär och hudvårdsprodukter. Deras formuleringar kring huden var så poetiska att jag nästan kände att en dikt var på gång men så fick jag för mig att jag hört en sådan någon annanstans så det blev inget. Måste förresten kolla upp det.

Min första tanke var iallafall att trycka min hud på tyg och sy kyddar eller sandsäckar av dem. Så att de kan skydda stänga ute eller stänga inne befolkningen på Masthuggsberget eller Fjällgatan.
När jag presenterar idéen för andra så verkar hudtrycket väcka mest obehag. Filmhistorien har väl varit framme igen. Jag är dessutom lite tveksam till kuddformen som känns lös och odefinierar rent formmässigt.

I ett av de verk som jag kommer att ställa ut har jag arbetat med ringar travade på varandra, en form som jag arbetat med tidigare och som känns viktig.

Då uppenbarade sig badplatsernas livbojar framför mig och en underbar känsla av att jag hittat rätt infann sig. Jag skall arbeta med livbojen, som den är eller med min hud på sig. Det får vi se.



Det är viktigt att vara beredd. Enligt beräkningar kan havsvatten nivån i Göteborg ha höjts 2 m till år 2100, det är ju ganska snart!

Analys?

Det står inte still i mitt skapande men jag måste erkänna att jag inte arbetat ordentligt med uppgiften på ett tag. Jag har haft andra utställningar som skall göras och jag har njutit av att utan tanke på process och dokumentation bara gjort. Det har gått så lätt och snabbt. Analysen gör jag i efterhand när jag ser vad jag har skapat.
Jag tänker massor under själva processen, otaliga "små*" frågeställningar. I verkligheten ratar jag hälften av det jag skapar men skulle jag ta med även det jag endast skapar i tanken skulle det vara det femdubbla.
Jag ser inte vad jag velat säga förrän jag ser det färdiga verket. Men jag vet från början vad jag velat uttrycka. Jag ger verket dess laddning eller stämning eller känsla som är jag och någon universell frågeställning som är mitt mantra, men sammanhanget blir synligt för mig först efteråt.
Kanske skulle det vara bra att arbeta så även med Fjällgatan?.
Har tänkt på att jag skulle kunna arbeta med sandsäckar sådana som försvaret har att bygga murar och fördämningar med. Jag har haft en del flyktiga idéer kring dessa. Jag har tyckt att sandsäckar verkar spännande och haft en dragning till dem. Plötsligt slog det mig att idéen med sandsäckarna nog är kopplad till de fem lastpallar med pellets som står vid ingången till huset (de har gjort så i några veckor) och väntar på att jag skall ge mig i kast med det dryga arbetet att bära ner dem i pannrummet. Jag hade nog önskat att sandsäckarna var en metafor för något mer spännande än att bara kopplas till min "att göra" lista.

Kanske är det så också men då måste jag nog arbeta med dem via ett konstnärligt verk och då måste jag veta vad jag vill uttrycka och också lära mig den språklighet som materialet sandsäckar besitter, så att jag fattar rätt beslut då jag ställs inför de "små*" frågorna. Jag är rädd att jag inte hinner detta på de veckor som är kvar av projektet.

* Exempel på "små" frågor eller frågeställningar kan vara:
-Lite mer svärta i skuggan?
-Ta bort det strecket?
-Skall det vara en eller två eller tre objekt?
-Hur skall de stå i förhållande till varandra?
osv.

Rödluvan

När jag läser min egen lista över vad som skulle kunna "pimpa-upp" Fjällgatan slås jag av likheten med vad som möter mig i religiösa cermonier. Det är ju ingen tillfällighet att det är så och nu när det lackar mot jul är det mysigt med levande ljus, röda tomtar och starkt doftande hyacinter. Kanhända är det ett normalt mänskligt behov när nätterna blir långa och kalla. Jag tror dock att det ryms andra betydelser även om en hel del av det är inlärt finns där ju ändock en massa symboler och okulta beteenden.
Satt i sammanhanget Fjällgatan så behövs nog inte min hjälp för att "pimpa" gatan den närmaste tiden. Det kommer att lösa sig självt så därför har jag beslutat mig för att lämna den tråden.
Tyvärr känns "paraplyet" som en återvändsgränd det med just nu. Jag hoppas att jag kommer vidare ur det här men mörkret faller tidigt så här års.

Dags att "pimpa"

Jag är nog lite trög ibland. Uppgiftens innehåll har inte varit klar för mig så jag har fortsatt att arbeta som vanligt. Det har i och för sig inte varit ointressant eller meningslöst när det handlar om att studera en konstnärlig eller kreativ process, men det har inte varit rätt väg för att nå målet för uppgiften. En förändring av Fjällgatan som skall presenteras på 50 * 70 kartong och en dokumentation i form av en 10 sidig rapport.
Jag tittade på design3:ornas utställning där de arbetat med Vara och utformningar i det offentliga rummet. Det blev plötsligt tydligt vad som förväntades av oss. Jag måste utgå från den fysiska platsen på mycket tydligare och då håller inte min idé.
Jag träffade också en gammal bekant och vi redogjorde snabbt för varandras livssituation. När jag berättade om Fjällgata kommenterade hon - Vad osexigt.
Kommentaren har stannat kvar i mitt medvetande inte bara pga av det oväntade ordvalet utan också för att jag någonstans tycker att hon satte pricken på.
Om nu Fjällgatan är osexig hur ser då en sexig gata ut. Hur "pimpar" man Fjällgatan.
Jag tror att Maja-Stina arbetar med ett parallellspår till detta. Fjällgatan alltför alldaglig, hur kan man öka spänningen, pulsen,känslan.Spänning och sexighet är besläktade men kanske att jag är inne på en mer romantisk tråd.
Den röda färgen känns central, kanske levande ljus, plysch, mattor, kristallkronor. Dofter och ljud och rörelser.
Finns det platser som är sexigare än andra och vill man att en offentlig miljö skall vara det. Kommer antagligen att få svårt att förhålla mig till detta inlägg om några dagar men det gav en tillfällig skjuts åt ideflödet.

Avbrott Berlin

Konstens Mecka, åtminstone just nu. Har fyllt upp med intryck så det kommer att ta veckor innan jag får någon rätsida på dem och har bearbetat mina upplevelser. Fann mängder med överrensstämmelser med Jane Jacobs bok. Nästan så att den förrutsäger Berlins utveckling. Det tar för lång tid att räkna upp alla iakttagelser men det är inte en slump att Berlin är det den är idag. Flera centrum, breda trottoarer, blandning av nytt och gammalt är några av nycklarna för en lyckad stadsplanering. Där staden blir en grogrund för utveckling ekonomiskt och kulturellt.

När jag växte upp låg VästBerlin som en liten ö i ett stort ÖstTyskland. VästBerlin var som en liten ventil ut. Muren fanns där också den som stänger ute (skyddar) och den som stänger inne (fängslar).

Mamman var borta i några dagar. De fick stå för sig själva en stund utan det skyddande paraplyet. Det är svårt att plocka upp tråden nu, kanske landar jag någon annanstans.

Bilderna överst är hämtade från nätet och visar två paraplyprojekt av Christo. Den andra är en bild av vad som återstår av Berlinmuren.

Under mitt paraply!?

Jag har varit arg i flera dagar. Jag blir inte riktigt av med min ilska. Jag skulle kunna skylla på det ena eller det andra men kanske är det det sammantagna. Kämpar så mycket för att skydda och värna det jag har kärt, det som är mitt, att minsta hot omvandlar mig till ett vilddjur. Jag kan skydda mina närmaste mot mycket men mot livets orättvisa, detta som drabbar, bjuder jag inget motstånd.

Ägnar mycket tid åt att tjuvlyssna på samtal då jag pendlar. Många av dessa samtal handlar om just detta - livets orättvisa. De flesta slutar ofta i en sorts konsensus - man får bara inte tro det finns någon rättvisa för då kan man bli bitter.

Min uppfostran förbereder knappast mina barn på all orättvisa som kommer att drabba dem, men hur gör man det. Införa orättvisa mer konsekvent så att de vänjer sig, men var hamnar vi då? Hemmet skall väl ändå vara den trygga borg där vi känner oss kravlöst välkomna, ovärderliga som dem vi är.

Ett innanför murarna och ett utanför. Under paraplyet och utanför.

Jag visste precis hur jag skulle göra för att skapa mitt paraply. Jag gjorde det och det ser inte riktigt ut som jag tänkt mig. Det blev en blandning av svamp och paraply som inte riktigt känns så beskyddande som jag hade tänkt mig.

Svampen som tema är befläckat med myspys och amatörism - kvällskurs i keramik och trolldeg på dagis. Jag får fortsätta att visuellt formulera mig men skall skissa på papper lite till innan jag gör nästa energikrävande försök i verkstan.

Ny tråd?

Måste börja att använda tiden mer effektivt nu när vi har fått så mycket att göra. Kan inte sitta och drömma på tåget längre. Men ibland fungerar jag bättre då jag måst öka koncentrationen, en sållningsfunktion startar och jag blir mer skärpt.

Jane Jacobs skriver i sin bok att ett bostadsområde måste ha en viss koncentration av människor för att möten skall uppstå, samhällsfunktioner fungera och att den viktiga dynamiken som är grunden för utveckling skall infinna sig. Kanske fungerar vår hjärna likadant?

Funderade lite över mitt projekt igår, gick tillbaka i mitt skissande. Kände inte för att fortsätta direkt med det jag just avslutat. Jag har arbetat med otrygghet men vill vända på det och arbeta med trygghet istället. Elisabeth har fört ett resonemang på sin blogg där tryggheten nästan blir ett kvävande väsen. Jag har ju arbetat med trygghet som något eftersträvansvärt. Kanske för att jag dagligen kämpar för att skapa en trygg och ombonad värld för min familj. Kärnfamiljen - drömmen - bilden. Jag är spindeln men jag ser mig nog mer som ett paraply.

Bilden på spindel är från en utställning i Wanås slottspark den heter Maman av Louise Bourgoise.

Reflektion

Man gör en mängd iakttagelser och erfarenheter under en skapandeprocess. Mycket av det sker aldrig på det medvetna planet. En hel del handlar om val. Att utveckla sitt skapande eller konstnärliga förmåga handlar delvis om att lära sig att göra rätt val för att uppnå ett önskat resultat. Att göra rätt val kan man träna bl a genom att medvetandegöra de bakomliggande orsakerna till de val man gör eller att träna sin iakttagelseförmåga.

I min process gjorde jag en skiss som låg mycket nära det uttryck jag ville åstadkomma. I det som jag sedan presenterade hade jag arbetat vidare med det estetiska och förlorat en del av uttrycket som fanns i skissen. Anledningen är tydlig för mig och det handlar om behovet av att behaga. Jag ville göra något vackert att visa betraktaren, få höra att det är fint, få bekräftelse. Med genusglasögonen på så kan jag se att detta förstärks av att jag är kvinna och en stor del av min uppfostran syftar till kunskapen om - att behaga.

I det jag presenterade hade jag också gått vidare i min tekniska och estetiska fulländning av "hålen", vilka är en metaforer för avloppsbrunnar. Det var helt enkelt roligt att arbeta med dem, en spännande idé att utveckla. Det lustfyllda skapandet tog överhanden och det är roligt att göra vackra saker och bli bekräftad.

Skapandet är en spretig process och det är svårt att sätta en början och ett slut på det. Alla medvetna och omedvetna val som jag gjort under denna process har givit mig kunskaper som jag kanske inte är varse idag men kan komma att bli medveten om i framtiden.

Papier-maché kommer kanske en vacker dag att erövra konstvärlden men det blev inte så den här gången. Jag tror inte heller att sterinet har funnit sitt slutliga uttryck.

Nu väntar nästa utmaning.

Görandet

Har inte tänkt färdigt men gör nu det som skall presenteras. Måste se det färdiga resultatet innan jag kan se och tolka det jag själv har gjort. Är lite orolig att det inte kommer att ha så mycket med min ursprungstanke att göra. Det finns ju ett undermedvetet som gärna blir synligt i den skapande processen. ( Detta har jag hört och läst flera gånger men borde kunna hänvisa till en känd källa, återkommer om detta. Kommer ihåg det bara för att jag själv erfarit det också.) Alltså har jag en önskan att det jag har gjort återspeglar mina intellektuella tankar kring statsplaneringen och dess skapande av trygga och otrygga rum/miljöer. Men jag är rädd att det istället återspeglar mina egna fria fantasier eller bearbetar personliga trauman.

Tror mig ha koll på läget igen. Att det skall krävas en sådan mängd av misslyckanden innan man åstadkommer något. Antar att det har med professionalism att göra. Tjuvlyssnade under mitt senaste besök på Göteborgs konsthall en förevisning en initieradperson gav en bekant. Han berättade hur nästan samtliga verk hade skapats på plats och det hade gått så fort. Att konstnärerna hade arbetat så fort var mycket meriterande för dem och vad jag antar också ett tydligt tecken på deras professionalism och inte minst begåvning. Inte mycket till process med andra ord, ingen ångest och tungsinne nu i vår nya snabba digitala informationsålder. Tillverkningsindustrin ger bonus till de som arbetar snabbt. Kanske något för konst- och kulturvärlden att ta efter? Några dagar kvar och ännu kan allt hända.

Prometheus

Vilket magplask!

Det var bara att erkänna att det inte var rätt väg. Mitt papier-maché projekt havererade och jag fick rådet på handledningen att återgå till avloppen. Att försöka att gestalta det skrämmande och otäcka var inte rätt. Att plocka fram känslan och gestalta den via avloppen är nog riktigare.

Efter en ångestfylld helg med mycket huvudbry kom jag fram till något som skulle kunna formulera det som finns eller skulle kunna finnas därunder.

Först tecknade jag och kände att nu var jag något på spåren. Fylld av förväntan startade jag arbetet med själva "verket" denna morgon,,,,,,,men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag känner mig som Prometheus.

Arbete pågår

Efter en del vånda så har jag givit mig i kast med papier-maché och gått upp i storlek. Jag har aldrig arbetat i papier-maché med ambitionen att det skall bli något, så det är en utmaning. Första försöket kolapsade totalt (se bild). Dessutom är det kallt i min ateljé så det torkar oändligt långsamt.

Vi räddade en kyckling vars mamma dog i förra veckan och han gör mig sällskap på dagarna. En och annan snigel tittar förbi också och inser att den där formen och slemmigheten är just så hotet från yttre rymden tett sig i filmvärlden. Formen är inte heller så olik den jag söker.

Jag glömmer hela tiden att dokumentera det jag gör. Det ena leder till det andra i en strid ström och det finns inga naturliga etapper som känns så centrala att de borde dokumenteras. Jag är i mitt skapande och vill helst inte bli avbruten förrän jag själv valt det.

Har handlat material idag så imorgon!!!!!!!!!

Fortsättning

Det är intressant att tankarna fortsätter fast jag egentligen arbetar ganska handfast med själva gestaltningsuppgiften. Jag tror att jag påverkas av klasskompisarna och deras tankar kring deras projekt.

Jag har också fortsatt att läsa och det leder till delvis nya associationsbanor.

Jag har bott i Masthugget större delen av mitt liv och trivdes med att vara Masthuggsbo. Jag definierade mig genom det. Nu är jag Alingsåsare eller Långaredsbo men känner mig inte som det.

Har börjat att tänka på vad som definierar oss. Vad som skapar identitet. Bostad, platsen, yrke, utbildning, hårfärg, hudfärg, kön, kläder, kultur, etnisitet, hobby listan kan göras lång. Identitet är något vi skapar genom en oändlig mängd av val.

Fjällgatans identitet har skapats genom ett stort antal val som handlat om att definiera andra områden. Jag känner helt plötsligt en sorglig likhet med Fjällgatan, där andras medvetna val skapat ett tomrum som blir mitt/min identitet.

Gestaltning

Jag har börjat! Egentligen har jag två spår men inser att jag måste välja för att jag antagligen inte hinner att utveckla båda. Får lägga det ena på hyllan och ta tag i det den dagen min tid är en outsinlig källa. Väljer det som erbjuder minst tekniskt motstånd, tror jag. Jag kan göra det med en gång och jag skall ju presentera något på fredag.

Ett samhälle där individer kan känna sig trygga är viktigt för en fungerande demokrati. Känns lite klyschigt men otrygghet och rädsla plockar fram saker ur människor som inte är så charmigt. Att skapa trygghet kan tyckas vara en enkel sak men är nog så komplicerad speciellt om rädslan och otryggheten har tagit makten över människorna. Ungefär så har jag tänkt och i min minnesbank plockat fram gamla skräck- eller egentligen domedagsfilmer som satte djupa spår i mig. Jag kan nog egentligen inte skilja på dem utan minns mest i korta bildsekvenser. Ur denna hemliga låda har jag plockat "kannibalerna" ( får för mig att de var de) ur "Flykten från New York". De levde i avlopps systemen och kom upp ur brunnarna med tygtraser runt kroppen. De var livsfarliga, djuriska och mardrömslika. Jag bygger min gestaltning på detta.

Kopplingen till Fjällgatan kan kännas långt borta men genom den gav jag mig på en bok som handlade om stadsplanering. Den gav mig förklaringsmodeller på bl a Fjällgatans tillstånd och insyn i hur viktigt det är att skapa bra stadsmiljöer. Det fick mig att börja följa debatten i GP som ju till stor del handlar om de "övergivna" nordöstra stadsdelarna. Dödsskjutningar av rivaliserande gäng.

Gängvåldet som fanns en gång i Masthugget, min pappa växte upp där och bodde på Paradisgatan högst upp på berget. Runtomkring fanns rivaliserande gäng som han var tvungen att passera till och från skolan. Jungmansgatan/Fjällgatan var en av dessa gränser. Ovanför var han trygg, nedanför härskade några andra.

I "Flykten från New York" är det gängen som har makten.

Vilken väg?!

Det är svårt att välja vilken inriktning jag skall ta på min analys. Fjällgatan är på sätt och vis en guldgruva. Det saknas en enhetlig tanke och inget känns avslutat. Genom den bok jag läser har jag haft en ingång via trygghet och otryggheten. Den tar bl a fasta på misslyckade parker eller grönområden och det går att hitta ett antal längs Fjällgatan. Platserna är långt ifrån inbjudande och har inte används varken då jag bodde där eller då jag nu passerat. Jag vet inte om de är otrygga, men de är otydliga. De saknar funktion eller målgrupp och det leder till en otrygghet. Är de privata eller offentliga platser, får jag lov att vara här, inget självklart.

Splittrad

Tycker om att ha mycket omkring mig, många bollar i luften men det är förödande för en kreativ process. Ständiga avbrott för att följa schemat både i skolan och hemma gör att jag står och stampar. Jag får inte tänka mina tankar till slut, inte hitta änden på tråden. Jag följer fortfarande Jane Jacobs resonemang. Sökte efter brottsstatestik och hittad BRÅ:s hemsida. De hade tom material riktat direkt till skolorna. Vill ta tag i den tråden och minns när jag bodde i Masthugget och aldrig parkerade min bil i parkeringshuset på Fjällgatan för att det alltid blev inbrott i den då. Någon gick lös med sprejburkarna jag hade köpt för att skyla över rostskadorna på bilen med. Men det var nog när jag stod parkerad på Sjömansgatan. Någon skrev KUK i taket på bilen, det gick inte att få bort. Jag fick alltid förklara mig för folk som skulle åka med.
Kan inte bortse från att Fjällgatan och Masthugget är en stor del av min historia och att jag färgas av mina minnen sen då jag levde där. Vill ändå möta platsen utifrån vad den är nu och se den utifrån på något sätt.

Offentlighet

Har blivit presenterad en bok som fullkomligt slukat upp mig. "Den amerikanska storstadens liv och förfall" av Jane Jacobs, ett måste för alla bebyggelseantikvarier antar jag men det är en uppkäftig studie av stadsplaneringens bristande förankring i det verkliga livet. Ingen aning hur man går vidare ur detta utan följer hennes tankegångar kring staden, dess funktion och drivkrafter. Hon förkastar alla de tankar stadsplanerare och arkitekter arbetat kring för att skapa trivsamma och trygga städer. Det har nämligen inte visat sig fungera speciellt bra. Hon har studerat gatuliv och brottsstatestik bland annat, och gör iakttagelser på vad som ger en säkerhet. I storstaden möts vi av främlingar, den socialakontrollen som aggerar polis i en småstad funkar inte i det större sammanhanget som storstaden är och vi måste känna oss trygga och säkra för att fungera bra som människor och samhällsmedborgare. Det är i det offentliga rummet det händer och jag håller på att lära mig hur det skall se ut när det är som bäst.

Jaha

Det finns en tomhet som inträder när man avslutar något, ett projekt, en utställning eller vad det än må vara. Den är alltid lika svår att hantera tycker jag. Maniskt vill jag ge mig in i nästa sak för att behålla känslan. Ett beteende som kan leda till utbrändhet har jag hört.

Jag är redan inne i nästa projekt iallafall och på lördag är det vernissage för den som vill. Det är en landart utställning som invigs i Gräfsnäsparken utanför Alingsås kl. 12.00 på lördag.

Produktion

Har inte funnits en sekund över för något bloggande här. Jag har ägnat mig åt förberedelse arbete och massproduktion. Av någon anledning har allt jag ställt ut handlat om att massproducera. Vad har jag egentligen för förhållande till antalet och mängderna? Det ligger inte på det medvetna planet iallafall. Nu hoppas jag att min tunnelkonstrukrion skall hålla och att jag skall hinna färdigt.

Slutfas!?

Det känns inte som att jag är där ännu. Upplever att jag måste avsluta innan jag är färdig med något men nu är det produktion som gäller och presentation. Presentation är det absolut svåraste när det gäller något man själv skapat. Jag tycker att det är mycket enklare att presentera det någon annan har gjort, någon som vill byta?

Släppa lärarrollen

Jag brukar tycka att jag är duktig på att hålla isär olika roller men jag tycker att det är svårt att studera min egen process i pedagogiskt syfte och samtidigt gå in i den och agera skapande och konstnärligt. Visst behöver man se sig själv utifrån ibland men det är som en del i processen. Det är det där med det pedagogiska. Jag börjar att forma en process för att den skall vara pedagogisk och greppbar för andra!? Kanske var det det vi skulle göra men för min kreativa-konstnärliga process är det begränsande.
Jag har släppt taget lite nu, tillåter mig att bara göra men då blir det svårt att dokumentera processen.

Bilden är av min sons tand och ligger som bakgrundsblid på min dator, en stolt far har lagt den där. Ser tydligt nu att den påverkat mitt bildspråk den senaste tiden.

Vartåt?

Har försökt att filma idag. Det har tagit dygn att tillverka tillbehör och så blir det ett totalt magplask! Energin bara försvinner. Jaha................

Dags att hämta på dagis.

6 april

Är det någon som har en lång och gedigen erfarenhet och kunskap om latex tar jag gärna emot tips, annars kommer väl jag att ha begått alla misstag innan denna gestaltningsuppgift är slut.

Jag njuter i och för sig av att experimentera. Det blir nya spännande saker hela tiden. Jag är mest bara orolig för kostnaden och att inte bli färdig i tid.

Jag kommer ofta tillbaka till klassrummet när jag jobbar. Försöker att förstå saker som har hänt där - konflikter!, men också saker som inte hänt. Funderar över varför jag blir så provocerad när eleverna vill jobba med scrapbooking. Det har ju med konstsyn att göra, men egentligen så kan det ju fungera inom ramen för bildämnet, och så är det det där med pyssel. Jag vill inte degraderas till en pysseltant. Konsten tjänar högre syften!

3 april

Har varit på konferens i två dagar om kultur och skola. Det var jätte bra, men hjärnan går på högvarv idag också.
Så underbart att bara sticka iväg och vara någon annanstans. I ett helt annat sammanhang, en sådan frihet, man kan vara någon annan, oändliga möjligheter öppnas!
Konflikten blir när man möter sitt gamla jag igen. Den man är?
Kommer ni ihåg hur det var i skolan, där rangordnades man ständigt, fulast - sötast, bäst i matte - sämst, snäll - busig. Jag gick i samma klass i sex år och kunde inte förändra min roll, inte föränn jag bytte klass på högstadiet men det gick inte så bra då heller. Jag misstänker att jag fortfarande lever i konflikt med den rollen.

När jag löst den konflikten kommer jag att bli världens bästa lärare.

Första försök 19 mars

Tenderar att alltid upprepa mina misstag. När jag kavlat upp armarna och tillslut satt mig för att skriva på den där bloggen, inser jag att jag förskingrat både användarnamn och lösenord. Alla duktiga säger nu att man måste ha ett system för sånt. Jag har system både för lösenord och för nycklar men det hjälper av någon underlig anledning inte. Har en kreativ del av mig själv som hela tiden gör små förändringar i det där systemet. Mao kreativitet är inte till gagn för människan.