Jag har varit arg i flera dagar. Jag blir inte riktigt av med min ilska. Jag skulle kunna skylla på det ena eller det andra men kanske är det det sammantagna. Kämpar så mycket för att skydda och värna det jag har kärt, det som är mitt, att minsta hot omvandlar mig till ett vilddjur. Jag kan skydda mina närmaste mot mycket men mot livets orättvisa, detta som drabbar, bjuder jag inget motstånd.
Ägnar mycket tid åt att tjuvlyssna på samtal då jag pendlar. Många av dessa samtal handlar om just detta - livets orättvisa. De flesta slutar ofta i en sorts konsensus - man får bara inte tro det finns någon rättvisa för då kan man bli bitter.
Min uppfostran förbereder knappast mina barn på all orättvisa som kommer att drabba dem, men hur gör man det. Införa orättvisa mer konsekvent så att de vänjer sig, men var hamnar vi då? Hemmet skall väl ändå vara den trygga borg där vi känner oss kravlöst välkomna, ovärderliga som dem vi är.
Ett innanför murarna och ett utanför. Under paraplyet och utanför.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar