Under mitt paraply!?

Jag har varit arg i flera dagar. Jag blir inte riktigt av med min ilska. Jag skulle kunna skylla på det ena eller det andra men kanske är det det sammantagna. Kämpar så mycket för att skydda och värna det jag har kärt, det som är mitt, att minsta hot omvandlar mig till ett vilddjur. Jag kan skydda mina närmaste mot mycket men mot livets orättvisa, detta som drabbar, bjuder jag inget motstånd.

Ägnar mycket tid åt att tjuvlyssna på samtal då jag pendlar. Många av dessa samtal handlar om just detta - livets orättvisa. De flesta slutar ofta i en sorts konsensus - man får bara inte tro det finns någon rättvisa för då kan man bli bitter.

Min uppfostran förbereder knappast mina barn på all orättvisa som kommer att drabba dem, men hur gör man det. Införa orättvisa mer konsekvent så att de vänjer sig, men var hamnar vi då? Hemmet skall väl ändå vara den trygga borg där vi känner oss kravlöst välkomna, ovärderliga som dem vi är.

Ett innanför murarna och ett utanför. Under paraplyet och utanför.

Jag visste precis hur jag skulle göra för att skapa mitt paraply. Jag gjorde det och det ser inte riktigt ut som jag tänkt mig. Det blev en blandning av svamp och paraply som inte riktigt känns så beskyddande som jag hade tänkt mig.

Svampen som tema är befläckat med myspys och amatörism - kvällskurs i keramik och trolldeg på dagis. Jag får fortsätta att visuellt formulera mig men skall skissa på papper lite till innan jag gör nästa energikrävande försök i verkstan.

Ny tråd?

Måste börja att använda tiden mer effektivt nu när vi har fått så mycket att göra. Kan inte sitta och drömma på tåget längre. Men ibland fungerar jag bättre då jag måst öka koncentrationen, en sållningsfunktion startar och jag blir mer skärpt.

Jane Jacobs skriver i sin bok att ett bostadsområde måste ha en viss koncentration av människor för att möten skall uppstå, samhällsfunktioner fungera och att den viktiga dynamiken som är grunden för utveckling skall infinna sig. Kanske fungerar vår hjärna likadant?

Funderade lite över mitt projekt igår, gick tillbaka i mitt skissande. Kände inte för att fortsätta direkt med det jag just avslutat. Jag har arbetat med otrygghet men vill vända på det och arbeta med trygghet istället. Elisabeth har fört ett resonemang på sin blogg där tryggheten nästan blir ett kvävande väsen. Jag har ju arbetat med trygghet som något eftersträvansvärt. Kanske för att jag dagligen kämpar för att skapa en trygg och ombonad värld för min familj. Kärnfamiljen - drömmen - bilden. Jag är spindeln men jag ser mig nog mer som ett paraply.

Bilden på spindel är från en utställning i Wanås slottspark den heter Maman av Louise Bourgoise.

Reflektion

Man gör en mängd iakttagelser och erfarenheter under en skapandeprocess. Mycket av det sker aldrig på det medvetna planet. En hel del handlar om val. Att utveckla sitt skapande eller konstnärliga förmåga handlar delvis om att lära sig att göra rätt val för att uppnå ett önskat resultat. Att göra rätt val kan man träna bl a genom att medvetandegöra de bakomliggande orsakerna till de val man gör eller att träna sin iakttagelseförmåga.

I min process gjorde jag en skiss som låg mycket nära det uttryck jag ville åstadkomma. I det som jag sedan presenterade hade jag arbetat vidare med det estetiska och förlorat en del av uttrycket som fanns i skissen. Anledningen är tydlig för mig och det handlar om behovet av att behaga. Jag ville göra något vackert att visa betraktaren, få höra att det är fint, få bekräftelse. Med genusglasögonen på så kan jag se att detta förstärks av att jag är kvinna och en stor del av min uppfostran syftar till kunskapen om - att behaga.

I det jag presenterade hade jag också gått vidare i min tekniska och estetiska fulländning av "hålen", vilka är en metaforer för avloppsbrunnar. Det var helt enkelt roligt att arbeta med dem, en spännande idé att utveckla. Det lustfyllda skapandet tog överhanden och det är roligt att göra vackra saker och bli bekräftad.

Skapandet är en spretig process och det är svårt att sätta en början och ett slut på det. Alla medvetna och omedvetna val som jag gjort under denna process har givit mig kunskaper som jag kanske inte är varse idag men kan komma att bli medveten om i framtiden.

Papier-maché kommer kanske en vacker dag att erövra konstvärlden men det blev inte så den här gången. Jag tror inte heller att sterinet har funnit sitt slutliga uttryck.

Nu väntar nästa utmaning.

Görandet

Har inte tänkt färdigt men gör nu det som skall presenteras. Måste se det färdiga resultatet innan jag kan se och tolka det jag själv har gjort. Är lite orolig att det inte kommer att ha så mycket med min ursprungstanke att göra. Det finns ju ett undermedvetet som gärna blir synligt i den skapande processen. ( Detta har jag hört och läst flera gånger men borde kunna hänvisa till en känd källa, återkommer om detta. Kommer ihåg det bara för att jag själv erfarit det också.) Alltså har jag en önskan att det jag har gjort återspeglar mina intellektuella tankar kring statsplaneringen och dess skapande av trygga och otrygga rum/miljöer. Men jag är rädd att det istället återspeglar mina egna fria fantasier eller bearbetar personliga trauman.

Tror mig ha koll på läget igen. Att det skall krävas en sådan mängd av misslyckanden innan man åstadkommer något. Antar att det har med professionalism att göra. Tjuvlyssnade under mitt senaste besök på Göteborgs konsthall en förevisning en initieradperson gav en bekant. Han berättade hur nästan samtliga verk hade skapats på plats och det hade gått så fort. Att konstnärerna hade arbetat så fort var mycket meriterande för dem och vad jag antar också ett tydligt tecken på deras professionalism och inte minst begåvning. Inte mycket till process med andra ord, ingen ångest och tungsinne nu i vår nya snabba digitala informationsålder. Tillverkningsindustrin ger bonus till de som arbetar snabbt. Kanske något för konst- och kulturvärlden att ta efter? Några dagar kvar och ännu kan allt hända.

Prometheus

Vilket magplask!

Det var bara att erkänna att det inte var rätt väg. Mitt papier-maché projekt havererade och jag fick rådet på handledningen att återgå till avloppen. Att försöka att gestalta det skrämmande och otäcka var inte rätt. Att plocka fram känslan och gestalta den via avloppen är nog riktigare.

Efter en ångestfylld helg med mycket huvudbry kom jag fram till något som skulle kunna formulera det som finns eller skulle kunna finnas därunder.

Först tecknade jag och kände att nu var jag något på spåren. Fylld av förväntan startade jag arbetet med själva "verket" denna morgon,,,,,,,men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Jag känner mig som Prometheus.

Arbete pågår

Efter en del vånda så har jag givit mig i kast med papier-maché och gått upp i storlek. Jag har aldrig arbetat i papier-maché med ambitionen att det skall bli något, så det är en utmaning. Första försöket kolapsade totalt (se bild). Dessutom är det kallt i min ateljé så det torkar oändligt långsamt.

Vi räddade en kyckling vars mamma dog i förra veckan och han gör mig sällskap på dagarna. En och annan snigel tittar förbi också och inser att den där formen och slemmigheten är just så hotet från yttre rymden tett sig i filmvärlden. Formen är inte heller så olik den jag söker.

Jag glömmer hela tiden att dokumentera det jag gör. Det ena leder till det andra i en strid ström och det finns inga naturliga etapper som känns så centrala att de borde dokumenteras. Jag är i mitt skapande och vill helst inte bli avbruten förrän jag själv valt det.

Har handlat material idag så imorgon!!!!!!!!!