Har äntligen lyckats att tvinga mig till några timmar för att skriva. Det finns ingen period som är så hektisk för en småbarnsfamilj som december. Antagligen är den stora boven Jenny Nyström och hennes anhang, som skapat alla dessa bilder av hur julen skall vara. Rödkindade ungar med tindrande ögon, pyntade hem, mys, förväntan och harmoni. Skola och dagis förvärrar faktiskt situationen ytterligare genom att börja julpyssla i mitten av november och sen alla dessa lusse och julfiranden. Barnen blir helt stissiga av förväntan och vet hur allt skall vara redan då de är 4 år!Kollar igenom de andras bloggar och tvivlar på att jag kommer att hinna färdigställa något. Jag fick iallafall tagit några bilder då jag skulle och handla lucialinnen (vilket skulle användas inför adventsfirandet!).

Ringen är sluten

Helt plötsligt så sa det "flupp" och så låg hela ketchupflaskan på tallriken. Det kändes så ungefär, motståndet försvann och så sprutade idéerna ut i en oordnad sörja. Jag skall försöka att bena i det se vad som skall sparas och vad som skall gömmas undan för att användas senare eller för alltid.

Det började med huden. Huden som den mur som finns mellan mig och yttervärlden. Den skyddande men ack så ömtåliga. Hamnade i mitt sökande efter bilder och kunskap på sidor av medicinsk karraktär och hudvårdsprodukter. Deras formuleringar kring huden var så poetiska att jag nästan kände att en dikt var på gång men så fick jag för mig att jag hört en sådan någon annanstans så det blev inget. Måste förresten kolla upp det.

Min första tanke var iallafall att trycka min hud på tyg och sy kyddar eller sandsäckar av dem. Så att de kan skydda stänga ute eller stänga inne befolkningen på Masthuggsberget eller Fjällgatan.
När jag presenterar idéen för andra så verkar hudtrycket väcka mest obehag. Filmhistorien har väl varit framme igen. Jag är dessutom lite tveksam till kuddformen som känns lös och odefinierar rent formmässigt.

I ett av de verk som jag kommer att ställa ut har jag arbetat med ringar travade på varandra, en form som jag arbetat med tidigare och som känns viktig.

Då uppenbarade sig badplatsernas livbojar framför mig och en underbar känsla av att jag hittat rätt infann sig. Jag skall arbeta med livbojen, som den är eller med min hud på sig. Det får vi se.



Det är viktigt att vara beredd. Enligt beräkningar kan havsvatten nivån i Göteborg ha höjts 2 m till år 2100, det är ju ganska snart!

Analys?

Det står inte still i mitt skapande men jag måste erkänna att jag inte arbetat ordentligt med uppgiften på ett tag. Jag har haft andra utställningar som skall göras och jag har njutit av att utan tanke på process och dokumentation bara gjort. Det har gått så lätt och snabbt. Analysen gör jag i efterhand när jag ser vad jag har skapat.
Jag tänker massor under själva processen, otaliga "små*" frågeställningar. I verkligheten ratar jag hälften av det jag skapar men skulle jag ta med även det jag endast skapar i tanken skulle det vara det femdubbla.
Jag ser inte vad jag velat säga förrän jag ser det färdiga verket. Men jag vet från början vad jag velat uttrycka. Jag ger verket dess laddning eller stämning eller känsla som är jag och någon universell frågeställning som är mitt mantra, men sammanhanget blir synligt för mig först efteråt.
Kanske skulle det vara bra att arbeta så även med Fjällgatan?.
Har tänkt på att jag skulle kunna arbeta med sandsäckar sådana som försvaret har att bygga murar och fördämningar med. Jag har haft en del flyktiga idéer kring dessa. Jag har tyckt att sandsäckar verkar spännande och haft en dragning till dem. Plötsligt slog det mig att idéen med sandsäckarna nog är kopplad till de fem lastpallar med pellets som står vid ingången till huset (de har gjort så i några veckor) och väntar på att jag skall ge mig i kast med det dryga arbetet att bära ner dem i pannrummet. Jag hade nog önskat att sandsäckarna var en metafor för något mer spännande än att bara kopplas till min "att göra" lista.

Kanske är det så också men då måste jag nog arbeta med dem via ett konstnärligt verk och då måste jag veta vad jag vill uttrycka och också lära mig den språklighet som materialet sandsäckar besitter, så att jag fattar rätt beslut då jag ställs inför de "små*" frågorna. Jag är rädd att jag inte hinner detta på de veckor som är kvar av projektet.

* Exempel på "små" frågor eller frågeställningar kan vara:
-Lite mer svärta i skuggan?
-Ta bort det strecket?
-Skall det vara en eller två eller tre objekt?
-Hur skall de stå i förhållande till varandra?
osv.

Rödluvan

När jag läser min egen lista över vad som skulle kunna "pimpa-upp" Fjällgatan slås jag av likheten med vad som möter mig i religiösa cermonier. Det är ju ingen tillfällighet att det är så och nu när det lackar mot jul är det mysigt med levande ljus, röda tomtar och starkt doftande hyacinter. Kanhända är det ett normalt mänskligt behov när nätterna blir långa och kalla. Jag tror dock att det ryms andra betydelser även om en hel del av det är inlärt finns där ju ändock en massa symboler och okulta beteenden.
Satt i sammanhanget Fjällgatan så behövs nog inte min hjälp för att "pimpa" gatan den närmaste tiden. Det kommer att lösa sig självt så därför har jag beslutat mig för att lämna den tråden.
Tyvärr känns "paraplyet" som en återvändsgränd det med just nu. Jag hoppas att jag kommer vidare ur det här men mörkret faller tidigt så här års.

Dags att "pimpa"

Jag är nog lite trög ibland. Uppgiftens innehåll har inte varit klar för mig så jag har fortsatt att arbeta som vanligt. Det har i och för sig inte varit ointressant eller meningslöst när det handlar om att studera en konstnärlig eller kreativ process, men det har inte varit rätt väg för att nå målet för uppgiften. En förändring av Fjällgatan som skall presenteras på 50 * 70 kartong och en dokumentation i form av en 10 sidig rapport.
Jag tittade på design3:ornas utställning där de arbetat med Vara och utformningar i det offentliga rummet. Det blev plötsligt tydligt vad som förväntades av oss. Jag måste utgå från den fysiska platsen på mycket tydligare och då håller inte min idé.
Jag träffade också en gammal bekant och vi redogjorde snabbt för varandras livssituation. När jag berättade om Fjällgata kommenterade hon - Vad osexigt.
Kommentaren har stannat kvar i mitt medvetande inte bara pga av det oväntade ordvalet utan också för att jag någonstans tycker att hon satte pricken på.
Om nu Fjällgatan är osexig hur ser då en sexig gata ut. Hur "pimpar" man Fjällgatan.
Jag tror att Maja-Stina arbetar med ett parallellspår till detta. Fjällgatan alltför alldaglig, hur kan man öka spänningen, pulsen,känslan.Spänning och sexighet är besläktade men kanske att jag är inne på en mer romantisk tråd.
Den röda färgen känns central, kanske levande ljus, plysch, mattor, kristallkronor. Dofter och ljud och rörelser.
Finns det platser som är sexigare än andra och vill man att en offentlig miljö skall vara det. Kommer antagligen att få svårt att förhålla mig till detta inlägg om några dagar men det gav en tillfällig skjuts åt ideflödet.

Avbrott Berlin

Konstens Mecka, åtminstone just nu. Har fyllt upp med intryck så det kommer att ta veckor innan jag får någon rätsida på dem och har bearbetat mina upplevelser. Fann mängder med överrensstämmelser med Jane Jacobs bok. Nästan så att den förrutsäger Berlins utveckling. Det tar för lång tid att räkna upp alla iakttagelser men det är inte en slump att Berlin är det den är idag. Flera centrum, breda trottoarer, blandning av nytt och gammalt är några av nycklarna för en lyckad stadsplanering. Där staden blir en grogrund för utveckling ekonomiskt och kulturellt.

När jag växte upp låg VästBerlin som en liten ö i ett stort ÖstTyskland. VästBerlin var som en liten ventil ut. Muren fanns där också den som stänger ute (skyddar) och den som stänger inne (fängslar).

Mamman var borta i några dagar. De fick stå för sig själva en stund utan det skyddande paraplyet. Det är svårt att plocka upp tråden nu, kanske landar jag någon annanstans.

Bilderna överst är hämtade från nätet och visar två paraplyprojekt av Christo. Den andra är en bild av vad som återstår av Berlinmuren.